Och nej, att McLaren kolat har väl egentligen inte så mycket att göra med punk för oss som lever och har levt med musiken och subkulturerna som en livsstil, men för folk utanför och för unga punkare som nyss kommit in i scenen börjar punkens historia med ”God save the queen” och silverjubileet. Därför kan det vara passande att skriva ett par ord om McLaren.

McLaren har, som en av få (kusligt att jag skrev om det häromdagen!) kunnat kombinera revolutionär vänsterpolitik med kommersiell business och inte bara tjäna en hacka på det, utan dessutom få ut budskapet.

Trots att karlen i grund och botten var anarkist hade han en närmast Leninistisk avantgardeteori som rättesnöre, kan man tycka. I Lenins fall gällde det att förena arbetarklassens förkämpar med Karl Marx teorier, för McLaren gällde det att kombinera situationism och annan radikal kultur med gatukidsen. Därav de konstnärliga kreationerna i de kläder hans skapade.

Han såg uppenbarligen gatukidsen som den kommande revolutionens förtrupper och det sägs att när de brittiska raggarna (”Teddy boys”) anföll hans butik efter att han slutat sälja deras kläder blev hans partner, Vivienne Westwood, alldeles till sig över att ungdomen äntligen kämpade mot förtrycket!

Men McLaren, oavsett vilka kläder han krängde och oavsett vilken politik han sympatiserade med, kommer för alltid mest vara känd som gubben som skapade Sex Pistols. Utan honom hade inte de där bootboysen från västra London sammanförts med en polioskadad andra generationens irländska invandrare med skum musiksmak och liberala idéer.

Det man kan kritisera McLaren för är att han tog kontroll över bandet och försökte göra dem till något de inte var. Punken fanns såklart redan och det var inte bara av den som pistolerna inspirerades. Men McLaren ville inte bara låta bandet vara killarnas band, han ville ta över och göra det till sitt band och skodde sig ekonomiskt på killarnas talang, vilket ju är ganska opunkigt.

McLaren försökte till och med hävda att han ägde bandet efter att bandet lagt av och det var först i slutet av 80-talet som killarna i bandet, genom domstolsbeslut, fick tillbaka äganderätten (och därmed pengarna) till sitt eget band.

McLaren framstår för mig som en egocentrerad geschäftdriven man med en avskyvärd politisk agenda, så det är inte mycket positivt jag har att säga om honom, men det är klart, det är alltid trist när folk dör, så våra tankar och böner går till hans familj och vänner.

Vila i frid, Malcolm!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article6921389.ab

Okej, det här bandet sjunger på skånska och det retar säkert en del. Men det har helt klart hänt en hel del på den skånska musikscenen sedan Edward Perssons dagar och skånska har, säkert till stor del Timbuktus förtjänst, blivit riktigt trendigt att uttrycka sig på.

Egentligen borde man inte påpeka att bandet sjunger på skånska. Punk handlar, för mig, om stolthet och stolthet över sin dialekt borde vara en självklarhet. Anledningen till att jag ändå påpekar det är att det här bandet kallar sin musik ”trallpunk” och det fanns ett tag på 90-talet när alla svenska trallpunksband försökte låta som DLK och la sig till med DLKs sångares ”tokroliga” uppländska.

Det märks emellertid att Trevolt är ett annorlunda trallpunksband, musikaliskt med. Visst, 90-talsinfluenserna finns där, men ibland låter de som god gammal engelsk poppunk, ibland som amerikansk poppunk eller melodisk hardcore och i bland så skejtpunkiga att de till och med lägger sig till med baktakt.

Textmässigt behandlar de allt från relationer, till samhällskritik och uttalad vänsterpolitik, något som många läsare av min blogg, som är vana vid gatupunkig machismo, säkert har problem med, men jag läser Svenska Dagbladet och är mer uttalat höger än de flesta inom scenen och jag har inga problem med det. Visst, jag håller inte med dem, men jag respekterar deras övertygelse och jag tycker det låter som om det kommer från hjärtat.

Det finns inga svaga spår på den här plattan, så det blir svårt att hitta favoriter, det går helt enkelt inte, allt är bra. Kanske inte det bästa jag hört i år, men plattan får helt klart två tummar upp och jag misstänker att det är en platta som växer för en, den kommer säkert att spelas mycket i sommar.

Det här har ni gjort bra, pågar!

I videon till ”Telephone” med Lady Gaga bär damen en nitad läderjacka med både Dooms och GISMs loggor målade på.

Vem kunde tro det?

Precis som gårdagens punkrevolt blivit nostalgi för de gamla och kommers för de unga, så växer det, parallelt, fram nostalgi och kommers inom den politiska vänstern.

Vad jag tänker mest på är de slagord som vänsterfolk skriker på sina demonstrationer, ”internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet”, osv. Alla vänsterfolk kan dem, de har blivit rutin, del av en miljö och jag tror ytterst få vet vem som uppfann dem.

Solidaritet är emellertid ett fint ord även för ett högerspöke som undertecknad och jag tänker inte klanka ner på just det slagordet, det som får mig att bli lite småsur idag är bruket av ”klasskrig”.

Vi har alla (de flesta av oss i alla fall) hört slagord som ”no war but class war”, ”fred mellan folk – krig mellan klasser” och sett de där gröna klistermärkena som kopierat Carlsbergs logga och skrivit ”Class war – probably the best war in the world!”

Det är detta jag reagerar mot! Att unga folk med en idealistisk (men felvänd) vilja till social rättvisa proppas fulla med paroller och slagord de aldrig tänkt igenom, men som de rabblar upp av rädsla för att inte framstå som äkta bland kamraterna.

Vet de egentligen vad ett klasskrig innebär? De gamla rävarna inom vänstern har säkert tänkt igenom det och tagit ställning, cyniska som alla extremister är, men jag tror inte riktigt det unga gardet vet vad de säger.

Till att börja med, vad kan bli bättre av krig? Att förespråka att världen kan bli bättre genom att x antal miljoner dör diskvalificerar en från seriös politik i mina ögon, sen kvittar det om det är borgare eller judar som dör, det är lika illa på bägge fronter.

Sen kan man fråga sig, vad blir bättre i samhället av att dess olika beståndsdelar förklarar krig mot varandra? Mår vi inte i stället bättre av att samarbeta? Det blir inte bättre för arbetare bara för att det blir sämre för borgare.

Till slut vill jag använda sovjetunionen som exempel. Nej, jag kommer inte att påstå att alla vänsterfolk är inbitna stalinister i Frank Baude-kaliber. Nej, vad jag syftar till är att den ryska revolutionen ”lyckades” därför att Ryssland vid tiden för revolutionen till 90% bestod av bönder. När centralmakten föll sönder i Ryssland och landet bojkottades av den internationella marknaden kunde landet ändå överleva, om än med massvält till följd och miljoner döda, därför att folk kunde odla sin egen mat.

Hur många procent bönder består Sveriges befolkning av idag? Ingen aning, men det är troligtvis inte över 5%. Skulle Sveriges centralmakt bryta sönder genom ett klasskrig och vi beläggas med en handelsbojkott, hur många skulle då inte svälta ihjäl?

PS. Forza FC Nordsjälland!